så här rik är jag.
Har med mig rosa rosor, ruccola, gräslök, marockansk mynta, dragon och oregano hem.
Det sista jag gjorde innan jag cyklade från trädgården var att sätta mig på huk och äta smultron. Har alldeles försummat dem och lämnat dem oätna kvar. M har också smultron, bland annat i det område som gränsar till min örtagård. Hennes röda bär mot mi blåblommande lavendel. Det var vackert. Det kändes högtidligt att få gå på den knappt synliga smala gången däremellan.
Klippte av de mest utslagna rosorna. Snittade försiktigt, ville låta alla andra i knopp och begynnande blom vara kvar. Ska lägga dem jag tog med mig så att de får simma i vattenbad eller i ett glas vin. Även om jag inte har någon pimpinellaros, vill jag göra det. Bör bli lika vackert med Louise Odier.
Satt på en av mina gröna trädgårdsstolar och bara latade mig. Läste tidningen. Lyssnade till vindens sus i trädkronorna. Lyssnade på grannens prat på andra sidan den tjocka grönskande häcken. Jätteintressanta samtal. Det blir en sport när man inte ser människorna, bara hör dem. Rena rama detektivarbetet.
Rensade ogräs. Rensade ogräs. Rensade ogräs. Det finns ingen som helst risk att jag kommer att ha en sysslolös stund i sommar.
Det sista jag gjorde innan jag cyklade från trädgården var att sätta mig på huk och äta smultron. Har alldeles försummat dem och lämnat dem oätna kvar. M har också smultron, bland annat i det område som gränsar till min örtagård. Hennes röda bär mot mi blåblommande lavendel. Det var vackert. Det kändes högtidligt att få gå på den knappt synliga smala gången däremellan.
Klippte av de mest utslagna rosorna. Snittade försiktigt, ville låta alla andra i knopp och begynnande blom vara kvar. Ska lägga dem jag tog med mig så att de får simma i vattenbad eller i ett glas vin. Även om jag inte har någon pimpinellaros, vill jag göra det. Bör bli lika vackert med Louise Odier.
Satt på en av mina gröna trädgårdsstolar och bara latade mig. Läste tidningen. Lyssnade till vindens sus i trädkronorna. Lyssnade på grannens prat på andra sidan den tjocka grönskande häcken. Jätteintressanta samtal. Det blir en sport när man inte ser människorna, bara hör dem. Rena rama detektivarbetet.
Rensade ogräs. Rensade ogräs. Rensade ogräs. Det finns ingen som helst risk att jag kommer att ha en sysslolös stund i sommar.
note to self
Hur gärna man än vill lukta på doftande rosor är det förenat med stor nässköljningsrisk att placera näsan djupt ner bland blombladen efter ett sommarregn.
Visserligen är rosenvatten en behaglig variant av vatten att dra in djupt genom näsborrarna, men det är ändå inte riktigt nässköljningseffekten man är ute efter när man sticker ner näsan i den rosa härligheten, utan bara väldofteffekten. Det är imponerande vilka vattenmängder en enda rosblomma kan härbärgera.
livsuppkomster
Jag har en bukett rosa pioner i vardagsrummet, i en ljusblå emaljkanna som jag hittade på loppis förra sommaren. De står där och vackrar sig, plussar på min inredningslust åt det romantiska hållet.
Jag går fram och känner på dem. Kan inte låta bli. Hur sån skönhet kan skapas! Och jag som inte är religiös. Hur ska jag förstå varje blomblads skönhet, blomkronans massiva mjukhet? Jag vidgar blombladen lite, vill försiktigt känna efter hur det känns längre in, se hur det ser ut.
Hur ska jag förstå att det bara blir, att vi lever i en värld där vackert vackert underbart liv bara blir till, alldeles av sig själv, bara för att det finns yttepyttesmå skapelsedelar som bär på en sån intelligens att de från frö leder utvecklingen till just den växtlighet de är ämnade att vara?
Jag kommer aldrig att förstå det.
Jag kommer alltid att hänföras, precis som jag hänfördes åt en jordgubbe häromdagen, när vi satt några stycken och åt de röda bären till efterrätt. Hur den kan vara så vacker. Jag satt med den i handen och var tvungen att utbrista i min förundran högt, min förtjusta förundran över livets skönhet och mirakel. Att den är så vacker. Att den är vacker både utanpå och inuti. Att den luktar så ljuvligt. Att den smakar så friskt, sött.
Allt det. Hur går det till? Hur har livsformer bara uppstått och blivit så fantastiska?
Det är som att stå under en stjärnklar himmel och undra över livet, rymden, världen.
Jag går fram och känner på dem. Kan inte låta bli. Hur sån skönhet kan skapas! Och jag som inte är religiös. Hur ska jag förstå varje blomblads skönhet, blomkronans massiva mjukhet? Jag vidgar blombladen lite, vill försiktigt känna efter hur det känns längre in, se hur det ser ut.
Hur ska jag förstå att det bara blir, att vi lever i en värld där vackert vackert underbart liv bara blir till, alldeles av sig själv, bara för att det finns yttepyttesmå skapelsedelar som bär på en sån intelligens att de från frö leder utvecklingen till just den växtlighet de är ämnade att vara?
Jag kommer aldrig att förstå det.
Jag kommer alltid att hänföras, precis som jag hänfördes åt en jordgubbe häromdagen, när vi satt några stycken och åt de röda bären till efterrätt. Hur den kan vara så vacker. Jag satt med den i handen och var tvungen att utbrista i min förundran högt, min förtjusta förundran över livets skönhet och mirakel. Att den är så vacker. Att den är vacker både utanpå och inuti. Att den luktar så ljuvligt. Att den smakar så friskt, sött.
Allt det. Hur går det till? Hur har livsformer bara uppstått och blivit så fantastiska?
Det är som att stå under en stjärnklar himmel och undra över livet, rymden, världen.
återseende
Min trädgård, min fina fina trädgård.
Jag har inte vågat åka dit när det var så mycket jobb att jag ändå inte skulle kunna fixa kontinuiteten. Så - här kommer värsta bekännelsen - igår var alltså första gången för säsongen som jag var där och jobbade.
Men det är bra, det är så jag vill ha det. Inte kravfyllt. Bara en tillflyktsort.
Hur allt har vuxit! Allt, inklusive en massa spännande sorters ogräs som jag inte kan påminna mig att jag sett. Och min reaktion, nybörjarens, amatörens; jag blir glad! För nu finns det massor att göra, massor av omsorg att ge. Och nu har jag tid.
Jag klappar stolt lavendeln, jag konstaterar att rosmarinen har övervintrat, jag repar marockansk mynta och timjan för att ta med mig hem, och oregano och dragon får jag från M:s örtagård.
Jag inspekterar rosorna, konstaterar att de där två jag tog som skott förra året har tagit sig. Alla sorterna mår bra, utom New Dawn som ser ut att ha gått hädan. Det måste ha varit vansinnesblomningen i januari som tog på krafterna.
Pionen i mitten av trädgården har växt sig stor och praktfull. Jag är imponerad. Förra och förrförra året var den så liten att jag undrade hur många år det skulle ta innan vi kunde snacka pionblomning. Nu är den här, tar plats, låter sig betraktas.
Paradisbusken och min vårolvon är de som syns mest, men ändå utan att dominera. Min vinca har satt fart och berättar med lysande vita blommor att den trivs. Nävan har spritt ungefär dubbelt så mycket som jag hade förväntat mig och jag undrar om jag kanske var lite för ivrig med att pytsa ut den som blivande marktäckare.
Resten; ett frodigt grönt virrvarr av perenner som jag måste ta mig tid att identifiera och ogräs som jag bekymmerslöst ska avlägsna.
Till sist ställer jag fram trädgårdsmöblerna. De gamla grönmålade stolarna fäller jag upp varsamt och placerar stolt ut dem vid det regnåtgångna träbordet. Jag köpte dem på loppis för en tia styck.
Jag har inte vågat åka dit när det var så mycket jobb att jag ändå inte skulle kunna fixa kontinuiteten. Så - här kommer värsta bekännelsen - igår var alltså första gången för säsongen som jag var där och jobbade.
Men det är bra, det är så jag vill ha det. Inte kravfyllt. Bara en tillflyktsort.
Hur allt har vuxit! Allt, inklusive en massa spännande sorters ogräs som jag inte kan påminna mig att jag sett. Och min reaktion, nybörjarens, amatörens; jag blir glad! För nu finns det massor att göra, massor av omsorg att ge. Och nu har jag tid.
Jag klappar stolt lavendeln, jag konstaterar att rosmarinen har övervintrat, jag repar marockansk mynta och timjan för att ta med mig hem, och oregano och dragon får jag från M:s örtagård.
Jag inspekterar rosorna, konstaterar att de där två jag tog som skott förra året har tagit sig. Alla sorterna mår bra, utom New Dawn som ser ut att ha gått hädan. Det måste ha varit vansinnesblomningen i januari som tog på krafterna.
Pionen i mitten av trädgården har växt sig stor och praktfull. Jag är imponerad. Förra och förrförra året var den så liten att jag undrade hur många år det skulle ta innan vi kunde snacka pionblomning. Nu är den här, tar plats, låter sig betraktas.
Paradisbusken och min vårolvon är de som syns mest, men ändå utan att dominera. Min vinca har satt fart och berättar med lysande vita blommor att den trivs. Nävan har spritt ungefär dubbelt så mycket som jag hade förväntat mig och jag undrar om jag kanske var lite för ivrig med att pytsa ut den som blivande marktäckare.
Resten; ett frodigt grönt virrvarr av perenner som jag måste ta mig tid att identifiera och ogräs som jag bekymmerslöst ska avlägsna.
Till sist ställer jag fram trädgårdsmöblerna. De gamla grönmålade stolarna fäller jag upp varsamt och placerar stolt ut dem vid det regnåtgångna träbordet. Jag köpte dem på loppis för en tia styck.
nu snackar vi lavendel
Gick förbi ett ståtligt storvuxet exemplar för några dagar sen. Efter att ha dividerat lite fram och tillbaka med en vän kom jag fram till att med tanke på hur mycket jag njuter av lavendel var det värt 49 kronor att köpa ännu en när den nu uppenbarade sig i den här fantastiska storleken till det här ringa priset.
Sen har den stackarn stått oomplanterad i sin kruka och inte alls blivit väl omhändertagen. Förrän idag. Nu fick den hoppa ner i en tillräckligt stor lerkruka och som plåster på såren bjuder jag den på soligaste läget i hela lägenheten.
Jag går fram och stryker över den med handen ibland, dyker ner med ansiktet i hela den aromatiska härligheten, sniffar, andas in och är nöjd.
Sen har den stackarn stått oomplanterad i sin kruka och inte alls blivit väl omhändertagen. Förrän idag. Nu fick den hoppa ner i en tillräckligt stor lerkruka och som plåster på såren bjuder jag den på soligaste läget i hela lägenheten.
Jag går fram och stryker över den med handen ibland, dyker ner med ansiktet i hela den aromatiska härligheten, sniffar, andas in och är nöjd.
en sax är ju bara en sak
När jag är mitt inne i ett samtal om lavendel, där jag som vanligt uttrycker mig entusiastiskt om detta provencalska växtsmycke, så inser jag att min fina fina lavendelsax i smide, inköpt på Rosendals trädgård för många år sen, är borta. Den syntes inte till i flyttproceduren hit till mitt hem och alltså försvann den tidigare, någonstans i bråten och böket på det förra stället.
Jag vet att man inte ska fästa sig vid ägodelar. Jag vet att det är världsliga saker. Jag vet att den inte är oersättbar. Men det grämer mig. Jag saknar den. Jag vill ha min lavendelsax!
Den var ett sånt där härligt statementföremål för mig. Den hängde på en spik i bokhyllan där jag hade mina växtböcker i gamla-gamla lägenheten, det som var vårt hem innan allt det där hände som hände förra året.
Den hängde där och bekräftade för mig att jag var en sån där som gärna går ut i trädgårdslandet och ömt och vårdande klipper ner min lavendel. Inte för att jag precis är så noga med att klippa ner min lavendel som jag borde vara. Men i alla fall. Jag kan väl bli. Fast inte nu. Inte utan min lavendelsax.
Nu ska jag gå och ta ett djupt andetag invid min inomhuslavendel och sen sova gott.
Jag vet att man inte ska fästa sig vid ägodelar. Jag vet att det är världsliga saker. Jag vet att den inte är oersättbar. Men det grämer mig. Jag saknar den. Jag vill ha min lavendelsax!
Den var ett sånt där härligt statementföremål för mig. Den hängde på en spik i bokhyllan där jag hade mina växtböcker i gamla-gamla lägenheten, det som var vårt hem innan allt det där hände som hände förra året.
Den hängde där och bekräftade för mig att jag var en sån där som gärna går ut i trädgårdslandet och ömt och vårdande klipper ner min lavendel. Inte för att jag precis är så noga med att klippa ner min lavendel som jag borde vara. Men i alla fall. Jag kan väl bli. Fast inte nu. Inte utan min lavendelsax.
Nu ska jag gå och ta ett djupt andetag invid min inomhuslavendel och sen sova gott.
jordnära
Jag gillar ordet jordnära. Jag är rent av förälskad i det. Det är som om jag har insett dess fulla betydelse först idag.
När jag är nära jorden är jag jordnära. Och det är så skönt att vara det. Som balans. Som återhämtning. Som glädje i sig. Som ett sätt att närvara i nuet.
Ligga på knä med händerna mot myllan. Gräva bort, plantera, rätta till, platta till. Vara där, med växterna.
Promenera i skogen; sätta ner fötterna och verkligen känna hur fötterna för varje steg får kontakt med jorden. Att man går på den, att den är där, här, precis just här.
Bara vara jordnära.
När jag är nära jorden är jag jordnära. Och det är så skönt att vara det. Som balans. Som återhämtning. Som glädje i sig. Som ett sätt att närvara i nuet.
Ligga på knä med händerna mot myllan. Gräva bort, plantera, rätta till, platta till. Vara där, med växterna.
Promenera i skogen; sätta ner fötterna och verkligen känna hur fötterna för varje steg får kontakt med jorden. Att man går på den, att den är där, här, precis just här.
Bara vara jordnära.
vårsysslor
Man har en dag med tusen plikter, men mitt i allt som förpliktigar och allt som är bråttom måste man bara få ta hand om de nyinköpta små gröna liven som fortfarande står i påsar på köksgolvet sen lördagseftermiddagens utflippade blomsterlängtan slog till med full kraft under torghandels sista skälvande minuter. Man hann få med sig en tomatplanta, en timjan, en rosmarin, en lavendel och så fyra olika sorters pelargonier.
Så belamrar man köksbordet (och det är tur att det är stort) och man tar fram de nyinköpta ytterkrukorna, såna som går att häkta på franska balkonger, och alla lediga innerkrukor och man måttar och prövar och inser att de rätta storlekarna saknas.
Men man har ruskigt fina plåtburkar och emaljpottor och hinkar och annat. Fram med hammare och grov spik och så gör man dräneringshål i vackra men ditintills relativt onyttiga kärl som nu uppgraderas till funktionella detaljer i heminredningen. Och mitt i alltihopa tar jorden slut, men man hinner till affären innan de stänger.
Och man planterar och planterar och det blir fint, allt blir fint utom köket, där såväl bord som golv har förlänats en tjock patina av svart mylla.
Och man tänker att det var tur att man inte visste innan vilket flertimmars projekt det var man gav sig in på. För då hade man varit tvungen att prioritera annorlunda.
Men nu ståtar en stor tomatplanta i en rejäl kruka i köket, och bredvid i en ännu större kruka är början till en inomhusörtagård, där man tänker låta rosmarin, timjan, gräslök och persilja samsas.
Och balkongen är på väg att bli det grönskande, blomstrande glädjeinslag som man fantiserade om.
Så belamrar man köksbordet (och det är tur att det är stort) och man tar fram de nyinköpta ytterkrukorna, såna som går att häkta på franska balkonger, och alla lediga innerkrukor och man måttar och prövar och inser att de rätta storlekarna saknas.
Men man har ruskigt fina plåtburkar och emaljpottor och hinkar och annat. Fram med hammare och grov spik och så gör man dräneringshål i vackra men ditintills relativt onyttiga kärl som nu uppgraderas till funktionella detaljer i heminredningen. Och mitt i alltihopa tar jorden slut, men man hinner till affären innan de stänger.
Och man planterar och planterar och det blir fint, allt blir fint utom köket, där såväl bord som golv har förlänats en tjock patina av svart mylla.
Och man tänker att det var tur att man inte visste innan vilket flertimmars projekt det var man gav sig in på. För då hade man varit tvungen att prioritera annorlunda.
Men nu ståtar en stor tomatplanta i en rejäl kruka i köket, och bredvid i en ännu större kruka är början till en inomhusörtagård, där man tänker låta rosmarin, timjan, gräslök och persilja samsas.
Och balkongen är på väg att bli det grönskande, blomstrande glädjeinslag som man fantiserade om.
cést le temps que tu as perdu pour ta rose qui fait ta rose si important (?)
Jag beskär förra årets murgröna som jag fick av M. Den betedde sig som om den var död vid årsskiftet; tappade samtliga blad. Kvar var bara ett rikt virrvarr av gröna stjälkar som slingrade sig längs blomsterpinnar och hela den högra delen av väggen.
Fick nya skott när jag klagade min nöd. De har tagit sig och växer redan snabbt.
Men inte nändes jag slänga det där grönslingriga åbäket. Istället klippte jag ner det lite och tänkte att jag ger det en chans.
Så småningom började späda små skott dyka upp. Ett här, ett där. Idag tog jag fram sekatören igen och beskar den ännu mer; tog bort alla långa stjälkpartier där inte den minsta lilla gröna krumbukt vittnar om att nya skott är på väg.
Jag har massor med bråttomsaker att göra idag. Men det var värt den tid det tog att pyssla om murgrönan.
Jag tänkte på ett citat ur den lille prinsen. Åtminstone tror jag att det är ett citat; jag har det i alla fall på ett vykort med tillhörande illustration. Det står på franska och eftersom mitt minne för franska meningar inte är välutvecklat, vågar jag mig inte på att citera det på originalspråket. (istället dristar jag mig till att försöka formulera citatet i rubriken eftersom jag är så fantasilös när det gäller rubriker och man måste fylla i det fältet)
På svenska blir ordalydelsen ungefär såhär (tror jag i alla fall):
Det är tiden du har förlorat för din ros som gör din ros så viktig.
Jag gillar det på nåt sätt.
Fick nya skott när jag klagade min nöd. De har tagit sig och växer redan snabbt.
Men inte nändes jag slänga det där grönslingriga åbäket. Istället klippte jag ner det lite och tänkte att jag ger det en chans.
Så småningom började späda små skott dyka upp. Ett här, ett där. Idag tog jag fram sekatören igen och beskar den ännu mer; tog bort alla långa stjälkpartier där inte den minsta lilla gröna krumbukt vittnar om att nya skott är på väg.
Jag har massor med bråttomsaker att göra idag. Men det var värt den tid det tog att pyssla om murgrönan.
Jag tänkte på ett citat ur den lille prinsen. Åtminstone tror jag att det är ett citat; jag har det i alla fall på ett vykort med tillhörande illustration. Det står på franska och eftersom mitt minne för franska meningar inte är välutvecklat, vågar jag mig inte på att citera det på originalspråket. (istället dristar jag mig till att försöka formulera citatet i rubriken eftersom jag är så fantasilös när det gäller rubriker och man måste fylla i det fältet)
På svenska blir ordalydelsen ungefär såhär (tror jag i alla fall):
Det är tiden du har förlorat för din ros som gör din ros så viktig.
Jag gillar det på nåt sätt.
vårväntan
Helgen har ägnats åt omplanteringar och nyplanteringar. Allt i väntan på vårförberedelser utomhus.
Men somliga vill inte vänta.
M berättade att en av mina rosor - förmodligen var det New Dawn - häromveckan plötsligt hade levererat en blommande ros. Hur tokigt det än må vara att en ros får för sig att blomma mitt i smällkalla vintern, blev jag ändå glad.
För den oförtröttliga växtkraften blev jag glad, för det symboliska hoppet, och för den trotsiga tokigheten.
Men somliga vill inte vänta.
M berättade att en av mina rosor - förmodligen var det New Dawn - häromveckan plötsligt hade levererat en blommande ros. Hur tokigt det än må vara att en ros får för sig att blomma mitt i smällkalla vintern, blev jag ändå glad.
För den oförtröttliga växtkraften blev jag glad, för det symboliska hoppet, och för den trotsiga tokigheten.
vakna lilla videung
Visförfattaren till "sov du lilla videung" måste ha varit en tålmodig typ. Jag skulle hellre vilja sjunga "vakna lilla videung, snart så är det vår" än "än så är det vinter".
Jag har visserligen insett att den här vintern verkligen på allvar tänker fortsätta visa musklerna ett tag till. Men jag vill ha vår.
Nu står en salix repens (krypvide) nyplanterad i en stor kruka i mitt kök och ska agera våraperitif åt mig. Den har fått finaste platsen; tronar på vår vackra grönmosaikiga piedestal.
Jag klappar den försiktigt över de små, små lena nyfödda knopparna, försiktigt på samma sätt som när man ömt vill väcka ett litet litet barn.
Jag klappar den, och jag ler, och går därifrån, ungefär som man gör när man trots allt bestämmer sig för att låta barnet sova lite lite till.
Jag har visserligen insett att den här vintern verkligen på allvar tänker fortsätta visa musklerna ett tag till. Men jag vill ha vår.
Nu står en salix repens (krypvide) nyplanterad i en stor kruka i mitt kök och ska agera våraperitif åt mig. Den har fått finaste platsen; tronar på vår vackra grönmosaikiga piedestal.
Jag klappar den försiktigt över de små, små lena nyfödda knopparna, försiktigt på samma sätt som när man ömt vill väcka ett litet litet barn.
Jag klappar den, och jag ler, och går därifrån, ungefär som man gör när man trots allt bestämmer sig för att låta barnet sova lite lite till.
nu blommar det
I den oerhört välkomponerade presentskörden från inflyttningsfesten i lördags, fanns två orkidéer. Två stycken. Jag rotade fram två vackra runda keramikkrukor som fungerar bra som ytterkrukor till dem. Först fick de bada i diskhon för att komma i bästa möjliga form. Sen sänkte jag ner dem i ytterkrukorna, som passar precis om man bara lägger några värmeljus på botten.
Nu står de i mitt vänstra vardagsrumsfönster och när jag sitter i soffan tittar jag mer på dem än på tv:n. Det kanske inte är så att deras skönhet överraskar mig varje dag. Men jag upphör inte att förundra mig över den; skönheten.
Ynnesten att ha något så vackert i sitt hem. Ödmjukheten inför livsformerna på jorden.
Nu står de i mitt vänstra vardagsrumsfönster och när jag sitter i soffan tittar jag mer på dem än på tv:n. Det kanske inte är så att deras skönhet överraskar mig varje dag. Men jag upphör inte att förundra mig över den; skönheten.
Ynnesten att ha något så vackert i sitt hem. Ödmjukheten inför livsformerna på jorden.
amaryllis
Nu har min sista amaryllis blommat färdigt sin sista blomma. Men dotterns djupröda ståtar fortfarande i all sin prakt.
"Hur bär ni er åt?" får jag lust att fråga dem. Hur orkar de blomma och blomma sådär länge?
Vi har omgett oss med blommande amaryllisar i två månader nu, och mer kan man inte begära, tycker jag.
De ser så stolta ut. Det är som flamenco. En stolt, obetvinglig skönhet.
"Hur bär ni er åt?" mumlar jag förundrat i mina tankar till dem. För det undrar jag. Hur orkar de, hur kan de?
Eller kanske är frågan fel ställd. Kanske borde jag fråga tvärtom. Hur skulle man orka om man inte, stark och stolt, sträckte på sig, växte, vecklade ut sin skönhet?
Så är det. Hur skulle man klara sig genom det mörka, om man inte använde all sin kraft, om man inte litade till sin styrka, om man inte sträckte på sig, stolt och vacker?
"Hur bär ni er åt?" får jag lust att fråga dem. Hur orkar de blomma och blomma sådär länge?
Vi har omgett oss med blommande amaryllisar i två månader nu, och mer kan man inte begära, tycker jag.
De ser så stolta ut. Det är som flamenco. En stolt, obetvinglig skönhet.
"Hur bär ni er åt?" mumlar jag förundrat i mina tankar till dem. För det undrar jag. Hur orkar de, hur kan de?
Eller kanske är frågan fel ställd. Kanske borde jag fråga tvärtom. Hur skulle man orka om man inte, stark och stolt, sträckte på sig, växte, vecklade ut sin skönhet?
Så är det. Hur skulle man klara sig genom det mörka, om man inte använde all sin kraft, om man inte litade till sin styrka, om man inte sträckte på sig, stolt och vacker?
kvällsrundan
Min lilla fina trädgårdsblogg som jag tycker så mycket om. Det är snart dags för den att hamna i höstdvala. Den här bloggen blir årstidsbetonad. Jag vill gärna låta den finnas, även om den kommer att gå på sparlåga-halvfart tills våren kommer.
Men än finns det lite att skriva om.
Jag har nyss gått runt och vattnat mina växter. Jag är lite orolig för hortensian, min månskensvita hortensia med svagaste skimmer av limegrönt. Det borde jag vara, för blommorna skrumpnade liksom ihop och ville inte mer nästan meddetsamma. Men bladen är som de ska. Är det bara jag som inte förstår att den inte vill hålla på och blomma bara för att jag vill det?
Men än finns det lite att skriva om.
Jag har nyss gått runt och vattnat mina växter. Jag är lite orolig för hortensian, min månskensvita hortensia med svagaste skimmer av limegrönt. Det borde jag vara, för blommorna skrumpnade liksom ihop och ville inte mer nästan meddetsamma. Men bladen är som de ska. Är det bara jag som inte förstår att den inte vill hålla på och blomma bara för att jag vill det?
Sen undrar jag över mitt citrusträd, som jag är så stolt över. Jag näns inte toppa det eller beskära det eller vad det nu är man ska, förrän jag känner mig riktigt säker på när man måste göra det och varför. Jag har dragit upp det från frö. Jag tror att det är ett citronträd, men jag hade ingen ordning på i vilka krukor jag satte apelsin, respektive citronkärnor.
Jag tänker på när min dotter var ett år och några månader och jag insåg att den där spretiga luggen skulle man kunna klippa. Det som var längst var ju bara några tunna testar. Så jag klippte henne, och jag minns fortfarande känslan innan jag tog de där två tagen med saxen, mer behövdes inte, så var det färdigt. En känsla av att får jag verkligen forma det här som har växt av sig själv på denna nya lilla individ? Ingen fanns det att fråga heller. Inget etiskt råd beträffande hårklippning på ens egna småbarn. I alla fall. Efteråt märkte jag att det inte var så farligt. Det var helt okej. Och luggen blev jämn och förresten växer hennes hår så snabbt, det gjorde det ända från början.
jag gör jordhem
Jag gör jordhem åt vårlökarna. En och en sätter jag ner dem i jorden, stadigt, smeker mylla över dem, vattnar dem till vinterdvala
