det var det
Sparar några inlägg men raderar det mesta och går vidare. Finns numera på http://sabinaverdestrand.blogspot.com/
Där fortsätter jag skriva om skrivande och vardagligheter. Just nu en del om min debutroman Saker min sambo och jag tyckte olika om som kommer ut i maj.
S
bloggide
Det är så bra med en sån här långsam nertrappning. Man glider ner i ett nästan-inte-bloggande-tillstånd tills nästan inga läsare orkar besöka ens sida längre, för man uppdaterar ju ändå aldrig och slarvig på att svara på kommentarer har man blivit också.
Man slipper storstilade farväl och allvarliga hejdåfunderingar. Man liksom bara smyger ut, tyst, tyst på tå.
Jag skulle kunna säga att den lilla tid jag har över till skrivande, ägnar jag åt annat skrivande. Jag skulle kunna säga att jag är såååå upptagen med annat att jag inte hinner med att blogga.
Eller så kan jag säga precis som det är. Att jag är rätt så lat just för tillfället och att det räcker mer än väl att jobba, jobba, jobba och så ha en ostrukturerat lat men trevlig fritid, när man inte har alla vardagsplikter. Att det är dags för mig att gå i bloggide. Kan brumbjörnar och brunbjörnar lufsa iväg och sova bort några månader, kan jag traska iväg och - ja, göra vad jag nu gör i mitt liv just nu...
Om jag vill kommer jag tillbaka till bloggvärlden i vår. Och då har jag säkert jättemycket att skriva om.
Hej så länge!
/S
ps
Jag fick förresten slänga en av kuddarna. Det uppstod tvivelaktiga prickar av fint mögel på ytan, jäms med det brända.
Igår tvättade jag alla filtar. Det gick mycket bättre.
hur hösten händer
hur lövtäcket varje dag blir lite mera täcke med ännu flera löv
hur grönt och gult sammanlever
hur mycket impressionistisk målning trädkronorna är i sakta svajet, rasslandet
stillsamma susandet
hur mycket allt hör ihop
hur varje enskilt blad för sig är sitt eget
jag kan urskilja dem
det är när man är stilla man har tid att se
det är när man är stilla man har tid att vara
det är när man är där som man är där,
i alltihop
jag är i lövrasslet, trädsuset, kvistknastret,
okynnessvajet hos ungträdsstammarna, de som nästan verkade dansa, de som verkar lite vilda, som kalvar, fölungar, ungträdsstammar,
stillsamhetssvajet hos de stora som omfamnar allt, som överser, som överblickar, som stadigt,
med all sin mäktighet möter mig
jag är i grönskrymden, fortfarande grönhet kvar, stora vida skogen, storheten, stillheten, livet
hur hösten händer
hur vattendropparna faller stort och tungt mot fönstren,
stänken mot rutorna, kallvattenplasket mot plåtkarmarna
hur gråskalan utanför knappast gör det ljusare när jag drar bort gardinerna
hur ljuset har dämpats av höst och hämmande mellangråblågrå moln
hur november blir så väldigt mycket november
hembakta kuddar
Nu hade jag sån tur att när dagen nalkades för ett tvättidsprojekt av den ambitiösare sorten; "dags att tvätta allt i sovrummet - lakan, påslakan, örngott, kuddar, täcken", så hittade jag av en händelse tennisbollarna. Utan att jag ens hade letat efter dem! Jag höll på med något utrensningsprojekt och grävde i någon låda med textilprodukter och längst därinne fann sig mina handflator plötsligt slutas om varsin tennisboll.
"Aha!" tänkte jag glatt och förtjust. "Där är tennisbollarna. Vad bra!"
Sen drog jag ut armarna igen och skyndade vidare mot nya inventeringsställen. En kort sekund tänkte jag att jag kanske borde ta fram tennisbollarna nu, så att jag inte glömde bort var de var sen. Men då log jag lite överseende mot mig själv och min praktiska präktiga försiktighet och tänkte till mig själv att "det är väl klart att jag kommer ihåg var tennisbollarna är. Det är ju imorgon kväll det är tvättid. Skulle jag glömma det tills dess? Ha!"
Jag glömde det tills dess. Jag letade tennisbollar med en intensitet som övergick varenda bollkalle i Båstads och Wimledons historia. Oj vad jag letade tennisbollar. Jag försökte minnas var jag hade stoppat in händerna. Var det i en byrålåda? Var det i en garderob? Var det i någon av korgarna? Jag prövade olika armgrepp i olika lådor och rafsade undersökande runt bland handdukar, lakan, tjocka tröjor, regnkläder och en del andra persedlar. Inga tennisbollar.
Då bestämde jag mig för att tvätta täckena och kuddarna i alla fall. Jag skulle väl hinna hitta tennisbollarna tills det var dags för torktumlingen och det var väl ändå det viktigaste.
Men det gjorde jag inte.
När jag skulle ta ut de nytvättade kuddarna ur maskinen mötte mig två luftfyllda tygballonger med varsitt stycke rejält genomblöt dunklump intryckt i ett nedre hörn. Det strilade vatten om dem när jag lyfte dem ur tvättmaskinen och jag insåg att jag borde minska vattenmängden något innan jag la dem i torktumlaren. Därför ägnade jag en bra stund åt att krama luft ohc vatten ur kuddarna. Det motsvarade utan vidare ett motionspass för armmusklerna ska jag be att få tala om.
Och sen la jag dem i torktumlaren. Och sen la jag dem i torktumlaren en gång till. Och en gång till. Och en gång till. Emellanåt var det någon annans tvättid och då tog jag upp dem ohc hängde dem på låtsastork här i lägenheten. En av gångerna när jag optimistiskt stegade in i tvättstugan med mina två fortfarande genomfuktiga kuddar fann jag ett hänglås på dörren. Det var då jag gav upp själva torktumlingen. Åtminstone tillfälligt.
Jag beslöt mig för att testa en annan metod så länge. Jag tänkte att om jag sätter ugnen på bara 50 grader och lägger in en kudde där (säg inget till mitt försäkringsbolag!!!) så borde den väl torka lite snabbare i alla fall. Samtidigt satte jag på tevatten på spisen och när det började lukta lite lite bränt trodde jag först att det var från plattan.
Men det var det inte. Det var från ugnen och när jag öppnade luckan kunde jag ta ut en plåt med en styck välbakad kudde med en signifikant brun yta. Men inte var den torr inte.
Hädanefter lovar jag och svär på att jag alltid alltid ska förvara tennisbollarna i tvättkorgen så att jag alltid vet var de är när det är dags att tumla kuddar, så kanske de hinner torka innan jag kommer igång med mina mer kreativa lösningar på problem i hushållsarbetet.
hej träden
Dit leder ingen upptrampad stig
Jag går min egen väg. Det är lätt
Det gäller bara att komma på tanken.
Sen är det en självklarhet.
Och när jag är där vill jag bara stanna kvar och vara lite till.
Ni skulle förstå om ni var där.
Att känslan. Att andetagen. Att stillheten. Att träden.
De bara är där och vackrar sig.
Och jag bara är där och.
Allt.
Livet. Hur jag är mitt inne i mitt liv, hur jag lever.
Och allt är enkelt och självklart och orubbligt vackert.
Och allt är frid och allt är nu och allt är liv.
Allt.
ur det förflutna
Var börjar man? Var börjar man när man visste så mycket om varandra och nu inte vet någonting. Det blir en kram och snabba varianten av var vi befinner oss i livet och det ömsesidiga igenkännandet, ihågkommandet, fascinationen av hur olika vi är. Och ändå. Och så en kram till. Och en uttalad vilja att träffas.
Jag log hela vägen in till jobbmötet.
Aha
Nu vet jag var felet är. Kom på det igår kväll. Har läst för lite fackböcker på sistone. Har hört för lite på samhällsanalyser. Har funderat för lite. Har skrivit för lite tankar.
Stor mental svält har uppstått. Håller nu på att kurera mig genom att läsa mycket allvarliga böcker om mycket allvarliga saker. Flera stycken på en gång för säkerhets skull. Både böcker och allvarliga saker.
Och så lyssnar jag på P1 hela dan, från det att jag vaknar till det att det är Idol på TV. Då tar jag en paus.
Så nu ska jag nog bli som vanligt igen.
skissblock
Jag skriver rätt mycket på min fritid. På sånt som är tänkt att bli böcker. * Men även om inte bloggen är viktig för mig som skrivplats just nu (och kanske inte har varit det på länge) vill jag ha den kvar. För jag tror att det kan komma perioder när jag får lust att skriva ofta här.
Har bestämt mig för att den ska vara som min trädgård. Bara när jag har lust. Bara när jag vill. Sådär i förbigående eller helhjärtat. En tanke eller tio. En förnimmelse eller en stark känsla. En viskning eller en litterär utandning.
Mitt skissblock, min lekhage, mitt ställe där jag hoppsanhoppar runt som jag vill på tangentbordet och leker lite, är lite allvarlig, tänker lite.
Kan vara bra att ha.
*Tre olika pågående för närvarande. Omväxling förnöjer. Jag fixar inte att bara ha ett projekt, även om ett projekt i taget är det huvudsakliga. Behöver sidospåren, behöver stickspåren, behöver kunna gå ut och in och roa mig och engagera mig. Då trivs jag. Bästa av allt: Jag har inte bråttom. Jag har ingen prestationsångest. Jag bara skriver.
böcker och bloggutmaning
Petra ( http://petrastankar2.blogspot.com/ )delar med sig av en bloggutmaning som landade hos henne för några dagar sen, som hon nu ber mig svara på. Och det gör jag och kontrar med några tilläggsfrågor till de som har lust att berätta (och de -frågorna alltså - kommer längst ner)
1) En bok som förändrat mitt liv:
Alltså. Jag gillar böcker. I perioder har jag läst rätt mycket. Men jag kan inte påstå att någon bok förändrat mitt liv. Jag kan få nya tankar, lära mig något, men mitt liv förändras nog av andra saker än böcker. I alla fall inte av böcker enbart. I den stora floran av självhjälpsböcker och populärpsykologiska böcker finns det en och annan jag läst och tagit intryck av, vilket kanske har lett till att jag på något sätt förändrat något i mitt liv. Det kan till exempel vara "Vart du än går är du där" som handlar om mindfulness. Men det kan också vara min yogabok. Eller varför inte någon av de trädgårdsböcker som inspirerade mig när jag var en alldeles färsk oprövad trädgårdsamatör. Eller kanske Gloria Steinems "Förändring inifrån" som jag läste för många många år sen och hade som bakomliggande inspirationskälla i mitt dåvarande arbete.
2) En bok som jag läst mer än en gång:
Jag är en omläsare när det gäller kåserisamlingar, barn- och ungdomsböcker, lyrik, vissa fackböcker och enstaka romaner. Till det fåtal romaner jag läser om hör Per-Anders Fogelströms Stad-serien.
3) En bok jag vill ha med mig till en öde ö:
En skrivbok, så att jag kan skriva själv. En bok man läser tar slut alldeles för snabbt för att kunna vara förströelse tillräckligt.
4) En bok som fått mig att skratta:
Här är jag lat, eller möjligen praktisk, och hänvisar till föregående blogginlägg
5) En bok som fått mig att gråta:
Jag, som rördes till tårar till och med när jag skulle läsa "Visst kan Lotta cykla!" högt för min dotter när hon var liten. Fick alltid kämpa som katten med rösten när jag kom till den där sidan när Lotta satt på grindstolpen och hennes pappa kom hem från jobbet med en liten röd cykel; en "begagnad billig sak" eller något liknande, säger han.
Så, ni förstår. Jag vet inte var jag ska börja.
6) En bok jag önskar hade skrivits:
Det säger jag inte, för den tänker jag skriva själv! ;)
7) En bok jag önskar aldrig hade skrivits:
Varenda lagbok i varenda diktatur.
8) En bok jag läser just nu:
Brick Lane av Monica Ali - en riktig sidvändarbok
9) En bok som jag tänkt läsa
Den här kategorin växer för varje vecka. Då och då hamnar någon populärnaturvetenskaplig bok med viss dignitet i bokhyllan för att jag tänker att jag vill lära mig något om till exempel rymden. Men det blir ytterst sällan av. Lite oftare kommer jag till skott när det gäller essäer, nittonhundratalshistoria och samtidshistoria.
10) Skulle jag be fem andra? Jag uppmanar de som känner sig manade, så får vi se om det blir inga eller några som bloggar vidare på det här temat.
Fast jag tycker att det saknas ett par frågor:
- Vilka böcker har du börjat på för att du verkligen trodde att du skulle gilla dem, men inte läst färdigt?
- Nämn en bok som du föreslår andra att läsa. En sån där som du talar dig varm om för att den var så himla otroligt jättebra
- Vilken bilderbok vill du absolut dela med dig av till dina barn (eller barn som du håller av)?
- Vilken var den senaste uppslukande boken du läste; alltså en sån där som man inte vill ska ta slut, men inte kan låta bli att läsa vidare i hela tiden ända tills den faktiskt tar slut?
- Vilken var den senaste boken du läste där du fortsatte fundera på romanfigurerna och deras öden och liv efter det att boken var slut?
böcker som får en att skratta högt
Jag lånade böcker på biblan häromdagen. Jag har en tendens att komma därifrån med väldigt många böcker, för jag blir liksom överraskad varje gång jag är där att "wow, så mycket böcker och alla är gratis!" och så lånar jag så mycket jag kan bära och bestämmer mig på stället för att jag aldrig mer behöver köpa böcker, utan bara låna jämt, jämt.
Den här gången var jag klok nog att bara låna pocketböcker. Det blev nästan en sport; att bara välja bland det relativt semesterutplockade restsortimentet.
Överst i min hög låg Doppler av Erlend Loe. Det handlar om en man, Doppler, som får för sig att han inte gillar människor. Därför flyttar han ut i skogen. Där blir han motvilligt kompis med en älg, som han ger namnet Bongo. Och så får man följa deras liv och under tiden skrattar man högt.
Det är underbart att hitta så roliga böcker att man skrattar högt. Därför var det underbart att läsa Doppler.
Några andra skrattframkallande böcker som varmt rekommenderas är
En god människa - Nick Hornby
Brev till samhället - Erik Eriksson
Krigshjältar och konduktörer - Katarina Mazetti
Bangs kåserier
Sen kommer jag inte på fler. Inte just nu. Inte mer än Marian Keyes första, men henne har väl alla läst vid det här laget. Jo, om jag nu är inne på genren chic litt så skrattade jag åt Hemma hos Martina i början av sommaren.
Jag skulle vilja läsa en skrattrolig bok i veckan minst. Att söka tips på nätet är inte jättelätt. Om man googlar "roliga böcker" kommer det mest upp sidor som handlar om barnböcker. Och jag var mest ute efter böcker för vuxna.
irrfärder
Det händer att det står vakter i affären. Stadiga allvarsamma typer med en skjorta som både ska likna en uniform och inte. De är uppmärksamma. Jag ser att de ser mig redan när jag tar mina första steg innanför entrén. Men det gör ju inget, för jag är så otjuvaktig att jag aldrig ens som liten har snattat minsta lilla tuggummi. Därför är det ju ganska onödigt att de lägger märke till mig. Men det kan jag ju inte säga för då tror de säkert att jag har nåt fuffens för mig.
Sen börjar jag irra. Jag beter mig som om jag irrar planlöst runt och det gör jag inte. Jag irrar planenligt runt och letar efter något, vad det nu är, men när man inte vet var man ska leta kan det se planlöst ut.
Medan jag irrar har vakten mig under full kontroll. Det märker jag nog. Den stackarn, jag vill ju inte stjäla hans uppmärksamhet i onödan, jag vill ju inte stjäla nånting alls, så jag försöker att inte bry mig om honom utan fortsätter att leta efter kravmärkt citronjuice. Till slut hittar jag rätt hylla. Men de har inte den kravmärkta. Så jag får gå därifrån utan att ha stoppat ner en enda vara i korgen.
Det var väl mysko? Det tyckte nog vakten också, för han följer efter mig på håll sen lite diskret. Ni vet, sådär vankandes så att jag faktiskt inte alls kan vara säker på att han följer efter mig. Han kanske bara fick lust att gå åt det hållet.
Sen irrar jag vidare. Jag vet inte hur länge jag irrar runt, men det är en liten stund och jag har fått ihop ett hyfsat byte och jag går med målmedvetna steg ut ur lokalen, och nu irrar jag inte längre för jag vet precis var jag har låst fast cykeln.
råd från en rumpnisse
Anledningen var att jag tänkte att jag behövde lite input. Lite inspiration. Lite distans. Lite klokheter.
Vad jag inte visste var hur lång tid mannen hade vikt för ämnen som rumpor, snygga underkläder, rumpor och Brasilien, samt sura feminister.
Nu kanske det är någon av er som inte riktigt förstår kopplingen mellan rumpor och ledarskapsutveckling.
Men det är enkelt förstår ni. För om ni är tjejer bör ni enligt mannen ta på er raffiga snygga trosor, för då känner ni er mycket säkrare. Så det var ett litet tips i all välmening till alla oss av det kvinnliga könet. Han hade något exempel där med en anekdot som han tyckte var viktig och intressant och lärorik också.
Sen ville han förklara hur mycket lättare det var att vara kvinna i Brasilien. För där fick man minsann lov att ståta runt med en snygg rumpa, och där kan man minsann paradera i stringbikinis på catwalks och få en chans att visa upp sina behag och han var så tacksam för att en ung kvinna han kände fick chansen att utveckla självförtroendet där på det sättet. Det hade gjort henne så gott!
Sen passade han på att sådär i förbigående nämna några svenska kända feminister vid namn och utpeka dem som sura och ogina och rent av oförstående, för såna som de skulle säkert aldrig förstå poängen med vad lite rumpvift kan göra för självkänslan. För han ville ju bara alla kvinnor väl, den här mannen. Han ville att alla - utom de han kategoriserade som surfeminister möjligen - skulle få bra självförtroende. Surfeministerna hade nog gjort något dumt för han var liksom lite arg på dem.
Det kom aldrig någon liknande utvikning vad gällde männens självförtroende. Inget snack om tangakalsonger och muskulösa skinkor. Inga lovord om länder där män verkligen uppskattas.
Men man kan ju inte heller vänta sig att man ska få hur mycket ledarskapsvisdom som helst för 495:-*
*det var vad han tog på den tiden, per betalande åhörare alltså.
man måste hitta sitt sätt
Jag tänker det som tröst, som ett sätt att försöka förstå, eller rättare sagt stå ut. Jag tänker att det är så med processer; att den där tiden när det utåt sätt inte verkar hända någonting behövs för att man sen ska klara av de där perioderna när allting händer på en gång.
Jag är olika bra på att hantera stilla-perioder. Det är väl det mest diplomatiska jag kan säga om mig själv just nu.
Men det är som med trollen och solskenet. Så fort jag släpar fram en sån där frustration i dagsljuset och ventilerar den så puffar den iväg sig själv i bubblor någonannanstans och jag vet var jag ska börja. Eller fortsätta. Och så, utan att något egentligen har hänt, känns allting lätt(are) igen.
